Murphys lag

Endel mornar när man vaknar vet man att allt bara kommer gå fel. Det är inget man kan göra åt det utan man får helt enkelt följa ödets oömma knuffar, för försöker man lura sig undan ett missöde kan man räkan med att ett dubbelt så stort kommer innom en snar framtid.
Förra veckan hade jag en sån dag, allt som kunde gå dåligt gick också det. Redan på morgonen kände jag det på mig men tänkte: nä, det är bara dumt att gå och inbilla sig hur dåligt allt kommer gå innan dagen ens har börjat. När jag väl kom till jobbet var det första jag gjorde att tappa ett ynka brev på golvet, varpå en säger till mig: Jasså, det är en sån dag.. Jag kände hur dommen föll. Mina farhågor från morgonen var sanna, jag visste vad jag hade att vänta. Och när jag efter en, behöver jag säga mycket, lång arbetsdag äntligen skulle få cykla hemmåt så hinner jag inte mer än utanför grindarna så hör jag ett pling och plöttsligt har kedjejäveln på cykeln ramlat av! Jag kan säga att jag inte är ett så stort fan av dessa dagar, ännu mindre nu. Turligtvis inträffar de inte allt för ofta, men nästa gång jag vaknar och känner att det är en sådan dag som smugit sig inpå så kommer jag sjukskriva mig för min och andras säkerhet.